Greatest Hits

Världens smartaste komediserie... ever

2007-04-01T21:39:00.000+02:00

Nu ska jag för en gångs skull inte vara så jävla pretto, och blogga om helt sjukt roliga och triviala ting. De bästa citaten från den bästa komediserien ever; Håll till godo!

Joey, If you had to choose, what would you give up, sex or food?
Joey svarar: Food, sex, no food, no sex. No! It's too hard, I cant choose! I want girls on bread!

Phoebe har precis vart på date och Rachel frågar hur det gick. Phoebe svarar:
No, not so good. He walked me to the subway and said: We should do this again.
Rachel svarar: But that's good, isn't it?
Phoebe: No, that's not good. We should do this again means: You will never see me naked!

Joey har just bett Chandler om hjälp med att noppa ögonbrynen. När de är klara säger Chandler: That was kind of a girly hour that we just spent. I think we shoud do something manly to make up for it.
Joey svarar: Curl my eyelashes!
Chandler säger: OK!

Chandler sa: And then she asked me if I wanted to have sex with her in the elevator. And all I could say was hmrpffggahhh....

Rachel besöker ett massageinstitut. Phoebe ska massera Rachel, men hon vill inte att Rachel ska få reda på att hon jobbar där.
Phoebe (med en mycket tillgjord, svensk accent...) So, I´m going to massage you.
Rachel: So what's your name, swedish girl?
Phobe svarar: Ikea!

Frihet är att kunna dricka caffe latte

2007-04-01T16:31:00.000+02:00

För två dagar sedan satte jag mig ner på Waynes coffee house med en rykande het caffe latte i ena handen och en ny Metro i den andra. Inget speciellt med det, i och för sig. Jag är tillfälligt på besök i Uppsala då min pojkvän bor här, och vi råkar inte ha Waynes coffee house i Östersund. Men det var första gången på flera år som jag kunnat beställa en caffe latte på ett kafé- och det beror inte på bristen på pengar.

För två år sedan fick jag reda på att jag inte tål mjölkprotein. Visst var det tufft att anpassa sig, men det är ändå skönt att slippa de magbesvär jag inte tidigare kunnat koppla ihop med matintag. Istället har jag skyllt det på stress. Men. Det svåraste med att inte tåla allt i maten, är inte att man inte själv vet vilken mat man ska handla och laga i sitt eget kök. Det absolut svåraste med att vara födoämnesallergiker är det faktum att många servitriser, kockar och annan restaurangpersonal saknar kompetens i ämnet. Hur många gånger har det inte hänt att jag har gått på en restaurang och frågat vad jag kan beställa om jag inte tål mjölk, varpå jag måste hålla en lång lektion i skillnaden mellan laktos och mjölkprotein. När jag slutligen lyckats utbilda servitrisen i konsten att laga mat utan att använda smör, grädde eller creme fraiche kan samma servitris komma tillbaka fem minuter efter, då kocken har frågat henne om jag tål ost... Då blir man liksom lite matt...

Jag kan ha förståelse för att helt vanliga människor som inte arbetar i restaurangbranchen kan ha svårt att skilja mellan gluten och laktos. Om man kan äta allt reflekterar man heller inte över vad maten innehåller. En enkel sak som att handla lösviktsgodis kan ta hur lång tid som helst, eftersom man måste stå och läsa på varenda innehållsförteckning. Att personer som arbetar inom restaurang-och livsmedelsbranchen inte har kompetensen för att mötaallergiker är väldigt konstigt. Restauranger kan göra hur mycket reklam som helst, men i slutändan är det ändå mun-mot-mun metoden som ger dem den bästa reklam de kan få. En nöjd kund talar om för sina vänner och bekanta om den goda servicen och den bra maten. En missnöjd kund gör likadant. Jag som allergiker går ju allra helst till en restaurang eller ett cafe där jag vet att jag kan välja mellan mer än två saker på menyn!

Så döm om min förvåning när personalen på Waynes coffee house i Uppsala upplyste mig om att de kunde göra caffe latte med sojamjölk! Jag höll på att ramla baklänges. Det var den godaste caffe latte jag någonsin druckit. Det kallar jag lycka!

fenomenet kvällstidningar...

2005-11-24T09:36:00.000+01:00

Expressens löpsedel igår: "Kristi Bruds egna ord om sitt sex med Jesus".

Nejdå, jag är inte ett dugg bekymrad över mänskligheten. Jag vill bara försöka förstå hur medielogiken fungerar. Journalisterna på expressen tyckte uppenbarligen att frågan var såpass aktuell att den dög för att sitta på löpsedeln. Men få se nu, vad har vi annars för dagsaktuella händelser? 40 000 barn svälter ihjäl om dagen, Israel bygger en gigantisk mur för att stänga in palestinierna, svenska myndigheter vill skicka ut sjuka barn som flytt från krig och tortyr, men det absolut viktigaste den här dagen är en psykopat som påstår att hon har haft sexuellt umgänge med Guds ställföreträdare på jorden ? Jomenvisst...

Och försök inte bara med era "men det säljer ju" argument. Varför utbildade ni er egentligen till journalister? I min värld ska en journalist kritiskt granska, analysera och förmedla nyheter. Inte lägga sig platta på marken för att sälja fler lösnummer. Har ni ingen som helst stake (eller fitta) i kroppen? När förvandlades hela kvällstidningsbranchen till en rad horande skvallertanter? Eller som en komiker sa en gång: "Jag tar en kvällstidning varje gång jag går på toaletten, för skit ska med skit fördrivas".

Är barn skyddslösa varelser?

2005-11-17T10:14:00.000+01:00

Två pojkar ser sin mamma misshandlas av sin pappa, men Högsta domstolen anser det inte vara en kränkning och pojkarna får därför inget skadestånd. Nyligen våldtogs en fjortonårig flicka av en 25-årig man. Svea hovrätt har nu sänkt skadeståndet till flickan med motiveringen att gärningsmannen inte kan ha ansetts utnyttja flickans hjälplösa tillstånd.

OK. Förklara det här för mig som om jag vore fem år gammal, för jag fattar verkligen inte. På vilket är inte pojkarnas upplevelse av misshandeln att betrakta som en kränkning? Och på vilket sätt är en fjortonårnings tillstånd vid en våldtäkt inte hjälplöst? Och om det inte är hjälplöst, vad är det då? Och om det inte är en kränkning av ett barn att se när pappa misshandlar mamma, vad är en kränkning?

Förklara det här för mig som om jag vore fem år gammal, för jag fattar det verkligen inte. Är barn skyddslösa varelser som inte lever i samma rättssamhälle som vi andra?

Döden, Döden, Döden...

2005-07-13T15:40:00.000+02:00

Det är ett av de få samtalsämnen som fortfarande är tabu i dagens industrialiserade och högteknologiska samhälle. Trots att vi lever i en värld där vi kan göra helt vansinniga saker, som att landa på månen, skriva till varandra via internet och flyga högt upp i luften i gigantiska flygplan, har vi ännu inte uppfunnit ett botemedel mot det vi fruktar mest: att dö.

Det är det mest grundläggande. Vi föds och vi dör. Alla ska vi den vägen vandra, var det någon som sa. Det är det enda som förenar alla människor oavsett religion, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning och politisk åskådning. Hur mycket pengar vi än har kan vi inte köpa evigt liv. Vi kan i viss mån förlänga och förgylla livet, men döden undgår vi inte. Ingen vet heller vad som händer efteråt. Vissa pratar om himmel eller helvete, andra om reinkarnation och pånyttfödelse. Vissa tror att man bara får en enda chans, sen dör man bara knall och fall och ligger i sin grav tills kroppen förmultnar och blir till jord.

Men ändå: Varför är det så svårt för vuxna människor att prata om döden, och varför denna rädsla för döda människor? Få saker är tabu att prata om. Förr var sex tabu, men det är det inte längre. I varje fall inte inte i det offentliga rummet. Varje kvällstidning vet att sex säljer.

Det verkar som om ju längre vi kommer i vår strävan mot odödlighet, desto räddare blir vi för den dagen då hjärtat slutar slå. Kanske är det för att vi aldrig är riktigt säkra på när dagen D kommer? Ingen kan ju säkert veta. Jag hade en arbetskamrat som tydligen dog hemma i sitt eget kök ätandes på en omelett. Andra dör i olyckor, och vissa i sjukdomar. En del tar saken i egna händer och bestämmer själva när de ska dö. Kanske är de inte längre rädda?

På sjukhuset där jag jobbar som städerska finns det en obduktionsavdelning. De flesta skulle antagligen aldrig våga gå in där. Jag har alltid undrat varför. Kanske har vi sett för många skräckfilmer om zombies, vålnader och gengångare. Men allvarligt talat: Finns det något farligare än levande ? Mitt ibland oss finns alla möjliga konstiga människor. Våldtäktsmän, knarkare, bedragare, lögnare. En död människa kan inte våldta någon. En död människa gör nog ganska lite, skulle jag tro.

Men det är nog inte döden i sig som vi räds. Det är nog att inte leva. Och att förlora dem vi älskar till döden. För att de inte längre lever. För egentligen, vad finns det att vara rädd för? Oavsett vad vi tror händer efter döden ÄR den de facto oundviklig. Vi vet att vi alla ska dö, men ändå pratar vi inte om den. Hur många har talat om för sina anhöriga hur de vill ha det när de dör? Var de vill bli begravna och hur? Genom att tala om det svåra kan vi förbereda våra anhöriga på det svåra. Jag menar inte att vi ska gå runt att prata som om döden finns runt varenda gathörn, men jag vill att vi ska börja låtsas om att den finns.

En slemmig torsk i HD

2005-06-22T20:58:00.000+02:00

En domare i Högsta domstolen har ett flertal gånger köpt sex av prostituerade, men han har fortfarande kvar sitt jobb. Är det rimligt att vi låter kriminella upprätthålla rättssäkerheten? Det tycker inte jag. Men det är klart, rättsväsendets syn på kvinnor har ju inte uppdaterats de senaste femtio åren. Trots att sexköp sedan ett antal år tillbaka är ett brott som också ska straffbeläggas, ser man genom fingrarna på domarens taskiga kvinnosyn. Jag hoppas att hans dotter kommer bli tvungen att prostitutiera sig en vacker dag, så kanske han inser vidden av det han själv gjort. I say fire the bastard!

rik = säker?

2005-06-08T09:50:00.000+02:00

Den senaste tiden har RFSL:s lokaler i Östersund blivit utsatt för ett antal hot. Ett exempel är den bomb som placerades i samma byggnad som lokalen, som polisen lyckligtvis upptäckte. Så länge hoten stannar vid hot och polisen lyckas avvärja dem är allt lugnt. Problemet är att polisen inte tycks ta hoten på alltför stort allvar.

Vad man än tycker om snutar i allmänhet, så finns de till syvende och sist till för vår säkerhets skull. ALLA medborgares säkerhet. En polismakt har vi för att skydda de svaga ifrån de starka, för att vi ska kunna vandra tryggt på gator och torg vilken tid som helst på dygnet, för att vi ska kunna känna oss säkra även om vi råkar avvika från normen. Det är polisens uppgift att se till att alla som känner sig hotade ska kunna leva ett normalt liv! Men den principen verkar inte gälla längre.

Samhället får de medborgare man gjort sig förtjänt av. Får vi leva i ett samhälle där alla garanteras en grundtrygghet även om vi skulle råka bli sjuka, arbetslösa eller bostadslösa, och får vi hjälp och stöd när vi som bäst behöver den, då begår vi vanligtvis inte brott. Att det ska vara så svårt att förstå! Men idag tycks utvecklingen gå åt ett helt annat håll. Många kräver tuffare tag, superfängelser, hårdare straff för ungdomsbrottslingar och mer övervakning. Att ge människor en andra chans verkar ibland helt främmande. Borta är ord som rehabilitering, vård och medmänsklighet. Och vad jag menar är inte att brottslingar är något man daltar med. Men alla är vi en produkt av det samhället vi lever i! Brottslingen är inte väsenskild från dig och mig, där finns ingen genuin "ondska" som bäst skyddas från samhället genom att låsas in bakom dubbla dörrar.

Alla ska kunna känna sig trygga. Men blir vi verkligen tryggare av superfängelser? När brottslingen avtjänat sitt straff är han (för det är oftast en han) antagligen mycket värre än när han slängdes in i finkan. Återigen; vi förtjänar de medborgare vi skapar.

Hur hör detta ihop med polisens flathet gentemot hot mot homosexuella? För det finns ett samband. Samtidigt som staten skriker efter hårdare tag, har polisen bytt arbetsmetoder. Idag sitter de flesta poliser och sköter pappersarbete. Något de knappast hade i åtanke när de sökte till polisskolan. När polisens effektivitet sjunker, hårdnar samhällsklimatet. Vi bildar medborgargarden och anlitar privata vaktbolag för att känna oss trygga. Med andra ord: säkerhet blir en fråga om resurser. De som har resurser vill skydda sig mot de som inte har resurser. Resultatet blir att rädsla föder rädsla och att våld föder våld. Ett samhälle där ingen går säker. Vi anlitar vakter för att skydda oss mot ondskan. Mot det som är totalt väsenskilt från oss. Då är vi där igen. Vi måste skydda oss från det vi själva har skapat. Hur knäppt är inte det?

Ett svenskt medvetande?

2005-06-01T21:56:00.000+02:00

Vad ska du göra på Sveriges nationaldag? Har du inte heller fattat exakt vad det är tänkt att man ska sysselsätta sig med på den nya röda dagen? Jag menar, på midsommar äter man sill och dricker nubbe, på julafton kollar man på kalle anka och hans vänner och hoppas på hårda klappar, på sista april är det tänkt att man ska supa än mer och titta in i en gigantisk brasa, på nyår skjuter vi upp en jävla massa raketer som bara kostar pengar, på första maj demonstrerar man, men vad gör man egentligen på Sveriges nationaldag? Ja, som man säger på jamska, int veit je.

Sverige har till skillnad från vårt grannland med oljefyndigheterna aldrig haft ett riktigt nationaldagsfirande. När norrmännen springer runt i folkdräkter och sjunger "Ja, vi elsker dette landet" då avundas vi deras entusiasm. Men när den svenska nationaldagen kommer, vad gör vi då? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte ens varför vi firar nationaldagen den sjätte juni. Är det för att kungen fyller år? Eller firar vi nån annan kung som stupade och dog i ett viktigt krig för sisådär 100 år sedan? I vilket fall som helst har jag inte den blekaste. Och jag anser mig vara någotsånär allmänbildad. Löser medelsvåra korsord, hänger med i nyhetsflödet, läser en och annan bok. Så varför vet jag inte att just den dagen är viktig för Sverige?

Därför. Därför att den syttonde mai firar Norge sin självständighetsdag. Alla norskar vet varför de går ut på gatorna och sjunger och festar i glada vänners lag. Därför att de har något att vara stolta över, tillsammans! Jag menar inte att svenskarna inte har något att vara stolta över. Jag är glad över att vara svensk. Jag älskar naturen, lugnet, fjällen, sjöarna, havet, allt. Jag är glad när Sverige vinner medaljer, jag är glad när vi vinner i schlagerfestivalen, jag är glad över att bo i ett land med fyra årstider och jag tycker om mitt språk. Men att ha en nationaldag som firar en kung, det känns inte lika folkligt.

Syttonde mai är en folkfest. Alla norskar känner något för sin nationaldag. Men vi, vad känner vi? När jag sjunger "du gamla du fria", så känner jag inte mycket. Annat blir det när jag sjunger Jämtlandssången, då känner jag verkligen stolthet. Jämtlandssången handlar om vad Jämtland verkligen är, inte om nån kung som kola vippen och ingen bryr sig om längre.

Om sjätte juni hade haft en annan betydelse hade jag kanske också kutat runt på stortorget i Östersund och hyllat Sverige och allt vad det innebär. Allt är verkligen inte perfekt här och just nu finns det mycket att uppröras över på hemmaplan, men jag vill känna något som inte har något att göra med kungens födelsedag. För min del får de gärna bygga om slottet till bostäder för hemlösa. Jag menar, hur exakt tänkte Göran Persson då han beslöt sig för att göra Kungens födelsedag till en nationell helgdag? Om han hade varit jämte hade han nog sagt "int veit je, je kom mä mjölkbiln' i moranst' "

backlash

2005-06-01T13:53:00.000+02:00

Efter den senaste tidens påhopp på den feministiska rörelsen i Sverige känner jag mig både ledsen, arg och oförstående. Ledsen, eftersom jag i min naivitet trodde att ROKS var en erkänd, seriös och respekterad organisation som även i fortsättningen kommer att arbeta för att utsatta kvinnor ska få hjälp. Arg, eftersom SVT bedriver sandlådejournalistik där man rycker citat ur sitt sammanhang och inte låter objektiviteten stå i främsta ledet. Oförstående är jag också, eftersom arbetet med att medvetandegöra gemene man om de strukturer som finns i samhället uppenbarligen inte gått ända fram. En simpel dokumentär i SVT är vad som krävs för att förstöra årtionden av arbete.

I dokumentären "könskriget" hör vi berättas om två unga tjejer som tvingas gå under jorden med hjälp av en norsk kvinnogrupp. Detta eftersom de berättat om övergrepp som av kvinnojouren antas ha kopplingar till svenska satanister. Efter hand antar flykten alltmer extrema former och de två flickorna är helt utlämnade och isolerade. En av de två flickorna, som berättar om sina upplevelser, mår mycket dåligt och har stundtals självmordstankar. Intrycket man får i dokumentären är att kvinnojouren fantiserar ihop övergrepp som aldrig har ägt rum, och tvingar flickorna på flykt genom hela Norge. Hela kvinnojoursrörelsen i Norge och Sverige utpekas nu som paranoida lögnare, där man tar varje tänkbara tillfälle att måla ut män som mördare och våldtäktsmän utan att ta hänsyn till kvinnans historia.

Självklart tycker jag att det är mycket olyckligt att de två flickorna hamnade i kläm och kände sig orättvist behandlade. Självklart har de all rätt att berätta sin historia. Jag hoppas verkligen inte att någon är ute efter att förminska deras tankar om vad som ägt rum. Självklart ska organisationer granskas om de begått ett misstag. På samma sätt som vi granskar poliskåren, systembolaget, regeringen och andra viktiga instanser i samhället, skall även kvinnojouren granskas. I DET ENSKILDA FALLET. Och dokumentären hade kunnat stanna där! Man kunde från ROKS ha bett om ursäkt, och så hade hela saken varit utagerad. Men helt plötsligt går allt ut på att förkasta det arbete som ALLA kvinnojourer bedriver ÖVERALLT.

När jag var 16 år tog mitt liv en plötslig vändning. Min mor bragtes om livet av den man hon levt tillsammans med under fem års tid. Men min mamma är inte den enda! Det här händer hela tiden, i Sverige, 2005, i världens mest jämställda land. En gång varannan vecka mördas en kvinna av en närstående man. Jag antar att siffran hade varit högre om vi inte hade haft kvinnojourer i Sverige. De gör ett beundransvärt jobb med att ta emot kvinnor över hela Sverige som är utsatta för våld, hot om våld, sexuella trakasserier och liknande. Så vaddå könskrig? Det arbete som kvinnojourerna bedriver idag är ju inget krig, det är ett försvar. Vadå manshatare? Vad är en man som slår och våldtar en kvinna? Är inte han en kvinnohatare?

Så återigen till dokumentären. En kvinna från Umeå kvinnojour påstår i ett inslag att "nästan alla män har någon gång våldtagit en kvinna, även om det finns få undantag". Det är självklart så att dokumentärfilmaren står på stora trumman när han hör detta, eftersom han vet att det skapar rubriker. Och jag blir, ja jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Jag blir ledsen! Min pojkvän är ingen våldtäktsman, min pappa är ingen våldtäktsman, mina killkompisar är inga våldtäktsmän! Vad det handlar om är ju en struktur, ett mönster. Män som våldtar gör det inte för att de är just män, utan för att få makt över en kvinna. Carina Holmberg, en av mina förebilder inom jämställdhetsforskningen, har gjort en omfattande studie om våld i samkönade relationer. Hon kom fram till att våld bland lesbiska och bögar är mycket vanligare än man tror. Man kan nästan säga att strukturerna "smittar av sig" även i gayvärlden. Lesbiska relationer är på intet sätt förskonade från våld trots att de är kvinnor. Och på ett sätt gör det mig faktiskt lättad. Det betyder ju att könet i sig har mindre betydelse än genus, det socialt konstruerade. Och när vi väl börjar förstå teorierna kring genus och dess föränderlighet, då kan det börja hända saker.

Mina tankar om SVT och deras förmåga att bedriva seriös journalistik är mycket låga. Varför måste de se världen som svart eller vit? Det hade varit ok om de hade producerat en dokumentär där de både granskar ROKS men också intervjuat kvinnor som har fått hjälp av en kvinnojour. För vissa har den hjälpen betytt skillnaden mellan liv eller död. Varför tar man inte reda på orsakerna till mäns våld mot kvinnor, och varför uppmärksammar man inte Carin Holmbergs gedigna arbete? Men det kanske är för komplicerat för SVT att bedriva en grävande journalistik. Det är mycket enklare att utmåla en hel organisation som manshatare.

jag längtar tillbaka!

2005-05-31T10:01:00.000+02:00

Ibland längtar jag tillbaka till barndomen. Eller, inte själva barndomen som sådan, utan mer till tiden den utspelade sig i. Nu låter jag antagligen som en tant på 80 bast som säger att allt var bättre förr, men det är verkligen inte min avsikt.

Allt var verkligen inte bättre för tio, femton år sedan. Det vill jag verkligen inte påstå. Men vad jag vill påstå, är att min generation har varit med om ett paradigmskifte, där både teknik och kommersialism har gått hand i hand i en nästintill explosionsartad utveckling.

Jag kom och tänka på det häromdan. När jag var liten, fanns det ytterst få personer som ägde en mobiltelefon. Och om de mot all förmodan gjorde det, vägde den typ tre kilo, och det var verkligen inte något man bar med sig på stan. Min farmor hade en mobiltelefon, men hon var ju lantbrevbärare och hörde till undantagen. På den tiden använde man sig av ett helt annat mobiltelefonnät som hade mycket bättre täckning än det vi har idag! Tänka sig, hur mycket tiderna förändras. Men hur klarade vi oss? Hade man bestämt träff med nån, då var man tvungen att dyka upp. Man kunde inte skicka iväg ett SMS med ny plats och ny tid. Men man saknade ju inte flexibiliteten, eftersom man aldrig hade haft den. Men om min kära Sony Ericsson skulle gå sönder i dagsläget och vara helt obrukbar i två dagar, då tänker jag aldrig på möjligheten att ringa från en telefonkiosk (hur använder man en sån förresten?) eller från en stationär telefon. Varför? Därför att vi har anpassat våra behov efter tekniken.

När jag var sju år fick jag ett tv- spel av mina föräldrar. Ett sprillans nytt nintendo åttabitars. Kass grafik, dåliga handkontroller och spel som skulle få min syster på sex år att tröttna på fem minuter. Men ändå, det häftigaste och coolaste marknaden på den tiden kunde erbjuda. Men sen gick det snabbt. Jag kom inte ihåg vad som kom senare, men mina kompisar skaffade häftigare och coolare spel. Nintendo 64, sega och till slut playstation. Idag är nintendo åttabitars att betraktas som en antikvitet som man spelar på då och då, för nostalgins skull, inte spelupplevelsen.

På samma sätt som vanliga människor sällan ägde mobiltelefoner, så var det nästan lika ovanligt att folk ägde en dator. Och om de gjorde det, så kan man inte kalla det för högteknologi, i alla fall inte med dagens perspektiv. När jag gick i sexan eller sjuan var jag inne på internet för allra första gången i mitt liv. Jag sökte på bandnamnet "nirvana" eftersom kurt kobain på den tiden var min idol, och fick upp tusentals träffar. Och visst, det var häftigt. Men aldrig kunde väl nån av oss ana vilket stort inflytande internet skulle få i våra liv! Idag betalar jag räkningar, skriver mail, skickar grattishälsningar, håller kontakten med långväga vänner, handlar böcker och skivor, bokar klipptid, beställer tågbiljetter och bloggar på nätet. Men ändå. Jag undrar om internet verkligen gör oss mer sociala. Varför sitter jag här och skriver om teknikrevolutionen när jag uppenbarligen inte har något emot att blogga? Jag vet ärligt talat inte. Fast ibland längtar jag tillbaka till den tiden då vi pratade med varandra istället för att chatta och då en handsfree till en mobiltelefon var stora som axelremmar. Kalla mig teknikfientlig eller vad du vill. Åtminstone en gång i veckan kan väl nån barmhärtig själ rycka ur sladden?

Det inhumana Sverige

2005-05-30T10:13:00.000+02:00

På nåt sätt känns det inte ett dugg förvånande. Men ändå verkar det vara en överraskning för många. Sverige, som åtminstone från 70 - talet fram till tidigt 90 - tal har låtit humanism och medmänsklighet gå före vinstintressen, har nu lagt sig platt på marken för att låta den sanna "ny demokrati"-andan leda vägen rakt in i 2000-talet. Och det ser fan inte ut att bli bättre.

Jag minns när Ny Demokrati började härja i de svenska vardagsrummen. Jag minns det förvånsvärt väl, med tanke på att jag bara var i tioårsåldern. Kanske beror det på att morsan ondgjorde sig över deras framfart. Och om det är nånting jag har fått lära mig av min mor sedan barnsben är det männniskors lika värde och rättigheter. Därför är det inte alls konstigt att jag minns dem som två pajasar när de invaderade riksdagshuset med sina nyliberala och främlingsfientliga åsikter.

Men då var då, och nu är nu. På den tiden skulle inte socialdemokraterna kunnat drömma om att föra den flyktinpolitik som de gör idag. För idag, den 30 maj 2005, lever ca 11000 människor på flykt undan de svenska myndigheterna. En skrämmande stor del av dem är barn. Ja, B A R N. Sverige har vid ett flertal tillfällen blivit hårt kritiserade av amnesty för deras sätt att hantera flyktingar, och man ifrågasätter nu också om FN:s barnkonvention har åsidosatts i hanteringen av fallen med de s.k. apatiska flyktingbarnen.

Det är inte alls märkligt att de apatiska barnen var det som blev startskottet för en välbehövlig diskussion om svensk flyktingpolitik. Men märk väl; ändå bara toppen på ett isberg. Sverige, och framförallt migrationsverket, behandlar människor som är på flykt undan tortyr, politiskt förtryck och krigshets som simpla brottslingar och pestsmittade. Jag är inte speciellt religiös, men devisen "behandla andra som du vill bli behandlad själv" känns inte helt malplacerad i sammanhanget. För ingen svensk medborgare skulle på intet sätt tolerera att behandlas på det sätt som asylsökande gör idag. Det händer tillochmed att migrationsverket specialchartrar dyra flygplan för att utvisa apatiska flyktingbarn. Så mycket anses en utvisning vara värd. Man hämtar helt vanliga männsiskor med poliseskort för att utvisa dem. Och vad händer sen? Ja, det skiter migrationsverket fullständigt i. De har bara hand om själva ärendet, men de lyssnar inte på de människor som berörs av besluten.

Ursäkta att jag låter nästan barnsligt arg ibland. Men efter att ha varit engagerad i den här frågan seriöst sedan 1997 börjar jag nästan ge upp hoppet. För samtidigt som de apatiska flyktingbarnen sjunker djupare ner i deppression och hopplöshet, får de svenska rasisterna ytterligare vatten på sin kvarn. (De fejkar ju bara! De är som de är, invandrarna, kommer hit och simulerar sjukdom, tar våra jobb och vanhelgar vårt land, etc...) Det är ingen slump att Sverigedemokraterna gör rekordnoteringar i en tid då Sveriges flyktinpolitik aldrig varit så ologisk.

Jag hoppas verkligen att "trenden" vänder. För om en majoritet av sveriges befolkning visste vad som händer bakom stängda dörrar på migrationsverket, då hoppas jag att humanismen och medmänskligheten skall gå segrande ur striden. Kom i håg; en människa på flykt är inte illegal!

Då får jag väl skriva om den då

2005-05-24T09:40:00.000+02:00

Ja, den där texten om varför jag inte ska supa mer, jag skriver väl om den då, för husfridens skull. Eller nåt.

Såhär. Jag vaknade upp i lördags, med en död apa i munnen, brännvinsdjävulens trumslagarkumpaner i huvet och rent allmän bakfylleångest. Dessutom skulle jag jobba. Det gör jag aldrig om!

Vi kan ta några minuter och titta rent krasst på det. Varför ska man dricka?

Påstådda fördelar med att dricka:

1. Det kan tyckas smaka gott
2. Det är socialt
3. Folk använder alkohol som en förevändning att bete sig allmänt svinigt
4. I rätt sällskap och sammanhang kan det vara roligt

Uppenbara nackdelar med att dricka:

1. Det smakar apa!
2. Det är dyrt, åtminstone så länge den svenska staten är vettiga nog att tygla monopolet.
3. Man gör saker man ångrar
4. Känslorna förstärks, vilket betyder att man kan bli aggresiv, gråtmild, självmordsbenägen, svartsjuk, avundsjuk, överdrivet kåt, överentusiastisk. Dessutom förstärks känslan av det egna jagets förträfflighet. En person som t.ex. saknar ens tillstymmelse till sångröst kan plötsligt tro att han är en ny Frank Sinatra.
5. Man kan inte köra bil
6. Man blir bakis, vissa lite, andra mycket
7. Sinnena försvagas. Man både hör och ser sämre.
8. Man förpassas helt enkelt till apstadiet!

Dåså. Förstår ni vad jag menar? MEN HALLÅ ELLER??? Det kan ju tillochmed Robinson-Emmas stortå räkna ut, att supande innebär fler nackdelar än fördelar. Dessutom bygger de påstådda fördelarna mycket på den s.k. placeboeffekten. Om man inbillar sig själv att det är kul att supa, då blir det kul att supa.

Men ändå upphör jag inte att förvånas över mitt eget och andras mycket ologiska handlande. För ibland känns det som om att mitt supande mer och mer har övergått till att slå huvudet blodigt mot väggen om och om igen, utan att förstå varför det blöder. Eller att det kommer att blöda precis lika mycket nästa gång. och nästa . och nästa.

Jag vill gärna tro att det som skiljer människan från djuren är vår förmåga att tänka logiskt. Men icke. För i det här avseendet är vi simpla vanedjur som flyter med strömmen. För att ifrågasätta Svenssons supande är ungefär som att ifrågasätta kollektivavtal och Kalle Anka på julafton. Det är en del av den svenska alkoholkulturen. Man ser inte skogen för alla träd. Fast nu ser jag skogen. Bannemej.

Fan

2005-05-24T09:37:00.000+02:00

Jag hatar datorer, det är dagens sanning. Startade den här bloggen igår, och är redan irriterad. Jag kommer få magsår om det ska fortsätta så här. Hade precis avslutat ett jättelångt inlägg om varför jag valde att bli nykterist igen, men det försvann! Gaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhh!

Irriterad!

2005-05-24T09:36:00.000+02:00

2005-05-24T09:35:00.000+02:00

Sober- again